Tidöregeringen förhandlar med talibanerna – och undrar varför kvinnor väljer bort dem
Den svenska regeringen har inlett förhandlingar med talibanregimen i Afghanistan i syfte att möjliggöra fler utvisningar. Beslutet väcker starka reaktioner från människorättsorganisationer och sätter fokus på de etiska avvägningar som präglar Tidöpartiernas migrationspolitik.
Från Somalia till Afghanistan
Redan i vintras avslöjades att regeringen betalat 100 miljoner svenska biståndskronor direkt till kretsen kring Somalias premiärminister – ett land som rankas bland världens mest korrupta – i utbyte mot att landet tar emot tvångsutvisade flyktingar. Somalias premiärminister har bland annat stöttat Hamas och beskrivs som en hårdför islamist och antisemit. Av dem som utvisades under avtalet var bara drygt hälften dömda för brott.
Frågan om var gränsen går har sedan dess hängt i luften.
Svaret kom snabbt. Den svenska regeringen tryckte på för att EU skulle bjuda in en talibandelegation till Bryssel för samtal om att underlätta utvisningar. Mötet hölls i sommar och talibanerna själva beskrev det som ett ”historiskt möte” – den första gången regimens företrädare besökt Bryssel och fört officiella samtal med EU:s medlemsländer.
Vad innebär ett avtal med talibanerna?
Talibanregimen förbjuder kvinnor att arbeta och flickor att gå i skolan. Offentlig piskning och avrättningar förekommer. Inom sjukvården får kvinnor inte längre arbeta, och en kvinna som söker vård måste ha med sig en manlig familjemedlem för att ens få träffa en läkare. Barnäktenskap har nyligen legaliserats från nio års ålder, och det är lagligt för en man att misshandla sin hustru så länge inga ben bryts.
Human Rights Watch och andra människorättsorganisationer har protesterat mot att EU-mötet i sig legitimerar regimen. Migrationsminister Johan Forssell (M) motiverar kontakterna med att Sverige vill kunna utvisa grova brottslingar till Afghanistan – samma argument som användes om Somalia-avtalet.
En politisk motsägelse
Tidöpartierna har länge haft svårt att attrahera kvinnliga väljare och har offentligt undrat varför kvinnor väljer att rösta på andra partier. Svaret kan vara enklare än vad partierna vill erkänna.
Att samtidigt söka avtal med en regim som systematiskt förtrycker kvinnor och flickor – och att koppla bistånd till möjligheten att utvisa människor direkt till det förtrycket – sänder en tydlig signal om vilka värderingar som i praktiken prioriteras. Det är en politisk linje som kräver en öppen och ärlig debatt, inte minst om konsekvenserna för dem som tvingas återvända.