I debatten om svensk försvarsplanering och Natos kollektiva säkerhet lyfter överstelöjtnant och militärforskare Håkan Edström en synpunkt som utmanar den rådande strategiska inriktningen. Enligt Edström är Sveriges och de övriga skandinaviska ländernas nuvarande fokus på att stärka försvarsförmågan i de baltiska staterna och Polen delvis fel prioritering, och han argumenterar för att blicken i stället borde riktas mot Finland och det nordiska området.
Edströms resonemang tar sin utgångspunkt i geografin och den strategiska logiken bakom försvarssamarbete. Finland delar en lång landgräns med Ryssland och befinner sig i ett unikt utsatt läge i händelse av en eskalering i norra Europa. Att de skandinaviska grannländerna, och i synnerhet Sverige, inte i tillräcklig utsträckning planerar för att stödja Finlands försvar framstår för Edström som en brist i det gemensamma säkerhetstänkandet. Det handlar inte om att nedprioritera Baltikum, utan om att säkerställa att Nordens egen sammanhållning och försvarsförmåga inte hamnar i skymundan.
Sedan Finland och Sverige båda anslöt sig till Nato har förutsättningarna för nordiskt försvarssamarbete förändrats i grunden. Alliansen har nu en sammanhängande nordlig flank, vilket skapar nya möjligheter men också nya krav på samordning. Edström menar att dessa möjligheter ännu inte utnyttjas fullt ut, och att den strategiska tyngdpunkten i alltför hög grad förblir förankrad i det centrala och sydöstra Europa snarare än i det norra. Hans ståndpunkt är att den nordiska dimensionen av europeisk säkerhet förtjänar en mer framträdande plats i den gemensamma försvarsplaneringen.
Frågan om var Sverige och Skandinavien bör lägga sin militära tyngd är inte enbart en teknisk eller operativ fråga, utan också en politisk och strategisk prioritering med långtgående konsekvenser. Edströms analys bidrar till en viktig diskussion om hur Sverige bäst kan bidra till kollektiv säkerhet inom ramen för Nato, och om det nordiska perspektivet ges tillräckligt utrymme i den bredare alliansstrategin. Det återstår att se hur svenska beslutsfattare och Nato-partners förhåller sig till dessa argument när försvarsplaneringen fortsätter att utvecklas i ett alltmer oförutsägbart säkerhetspolitiskt klimat.