Vad hotar egentligen ett språk? Myten om lånord och språkdöd
En artikel i Dagens Nyheter beskriver hur islänningarna aktivt arbetar med att ta fram inhemska alternativ till engelska lånord. Journalisten lägger till en kommentar om att detta vore välkommet, eftersom isländskan annars ”riskerar att dö ut på sikt” – ett påstående som grundar sig på att språket talas av enbart öns cirka 350 000 invånare. Det är ett resonemang som låter rimligt vid en första anblick, men som i grunden vilar på en missuppfattning om hur och varför språk faktiskt försvinner.
Lånord har aldrig i sig varit den drivande kraften bakom ett språks undergång. Alla levande språk lånar ord från varandra – det är ett tecken på vitalitet och kontakt med omvärlden, inte på förfall. Svenska har under århundraden absorberat ord från latin, franska, tyska och numera engelska, utan att för den skull ha tappat sin identitet eller sin funktion som bärare av kultur och tanke. Isländskan är visserligen känd för sin purism, det vill säga sin tradition att skapa nya inhemska ord snarare än att låna in dem, men det är en medveten språkpolitisk strategi – inte ett villkor för överlevnad.
Vad är det då som verkligen hotar ett språk?
Forskningen inom språkvetenskap är tydlig på den här punkten: språk dör när dess talare slutar använda det i vardagliga, meningsfulla sammanhang. Det sker framför allt när ett samhälle utsätts för politiskt förtryck, kolonisering eller stark ekonomisk press som tvingar fram ett byte till ett dominerande språk. Minoritetsspråk världen över – från walesiska till samiska – har hotats inte av lånord utan av att yngre generationer saknat skäl, utrymme eller möjlighet att tala sitt modersmål. Det är domänförlust, inte ordlån, som utgör den verkliga faran.
Isländskan befinner sig i ett relativt stabilt läge. Språket används i skolan, i politiken, i media och i kulturlivet. Det har ett starkt institutionellt stöd och en befolkning som i hög grad identifierar sig med sitt språk som en del av sin nationella identitet. Att antalet talare är begränsat är i sig inte avgörande – bretonska, färöiska och luxemburgska är alla exempel på språk med få talare som ändå lever vidare tack vare aktiv användning och samhälleligt stöd. Omvänt har historien visat att även stora språk kan utrotas om de politiska och sociala förutsättningarna förändras drastiskt.
Det finns alltså goda skäl att intressera sig för Islands språkpolitik och dess kreativa arbete med att förnya ordförrådet på egna villkor. Men att koppla ihop det arbetet med en hotbild om utdöende riskerar att skymma vad som faktiskt står på spel. En välgrundad diskussion om språklig mångfald och bevarande kräver att vi håller isär frågorna: lånord handlar om identitet och stil, medan språkdöd handlar om makt, tillgång och sociala strukturer. Att blanda ihop dem gör varken isländskan eller den bredare debatten om världens språk någon tjänst.