Sverige har aldrig intresserat sig mer för psykologi än i dag. Organisationer lägger stora resurser på ledarskapsutveckling, rekrytering och kompetensutveckling, och ambitionen är i grunden god: att förstå människor bättre, skapa hälsosammare arbetsplatser och fatta klokare beslut. Men bakom dessa vällovliga mål döljer sig ett växande problem som psykologiforskarna Mattias Lundberg och Magnus Lindwall nu lyfter fram i den offentliga debatten.
En allt större del av marknaden erbjuder psykologiska produkter som marknadsförs med vetenskaplig retorik men som saknar det vetenskapliga stöd som deras löften kräver. Principen borde vara självklar: ju mer långtgående påståenden en metod gör om mänskligt beteende, desto starkare dokumentation bör den också kunna uppvisa. Alltför ofta ser verkligheten annorlunda ut.
Flera mediegranskningar under de senaste åren har visat hur offentliga verksamheter köpt in modeller som länge utsatts för skarp vetenskaplig kritik. DISC-systemet och Myers-Briggs Type Indicator (MBTI) är välkända exempel. Ett uppmärksammat fall var när den statliga myndigheten Vinnova använde Enneagrammet i sina utvecklingsinsatser, trots att modellen saknar förankring i modern personlighetsforskning. Exemplen är inte isolerade händelser utan illustrerar ett strukturellt mönster: samma typer av produkter får fortsatt genomslag trots att kunskapsläget sedan länge är känt.
Förklaringen till att marknaden växer är inte svår att förstå. Psykologi rör några av de mest komplexa frågor vi känner till — personlighet, motivation, ledarskap och samarbete — och forskningen ger sällan enkla svar. Den beskriver sannolikheter, nyanser och begränsningar. Den kommersiella marknaden erbjuder ofta raka motsatsen: tydliga kategorier, lättbegripliga modeller och snabba lösningar. På några timmar ska vi förstå oss själva, våra kollegor och hela vår organisation. Det är berättelser som är lätta att ta till sig och lätta att sälja, och just därför också attraktiva för organisationer som söker effektiva svar på svåra problem.
Det verkliga problemet är emellertid inte att sådana produkter existerar, utan att de undantas från den granskning vi tar för självklar inom andra samhällsområden. Inom läkemedelsindustrin, medicintekniken och byggsektorn accepteras varken anekdoter, kundreferenser eller välgjorda presentationer som bevis på att något fungerar. Oberoende dokumentation och kvalitetssäkring är krav, inte önskemål. När det gäller psykologiska produkter verkar ribban ligga betydligt lägre, och det är en asymmetri som är svår att motivera.
Konsekvenserna sträcker sig längre än till slöseri med skattepengar. Psykologiska modeller används för att rekrytera medarbetare, utveckla chefer, sätta samman arbetsgrupper och fatta beslut som på djupet påverkar människors yrkesliv. Om metoderna inte håller vad de lovar riskerar vi inte bara att använda resurser ineffektivt — vi riskerar att fatta sämre beslut om människor. Goda intentioner kan aldrig ersätta evidens, och det gäller oavsett hur välpaketerad produkten är.
Det finns också en strukturell förklaring till att problemet kvarstår. En HR-chef, verksamhetschef eller kommundirektör kan rimligen inte förväntas vara expert på psykometri, personlighetspsykologi och vetenskapsteori. När en produkt presenteras med certifieringar, referenskunder och ett vetenskapligt klingande språk är det lätt att uppfatta den som väl underbyggd. Men certifieringar är inte evidens, ett stort antal användare är inte evidens, och ett vetenskapligt språk är inte detsamma som vetenskap.
För att komma till rätta med problemet räcker det inte att hoppas på bättre omdöme hos enskilda beslutsfattare. Vad som krävs är strukturella förändringar i hur psykologiska produkter granskas och upphandlas. Offentliga verksamheter bör ställa krav på oberoende vetenskaplig dokumentation när personlighetstester, ledarskapsmodeller och utvecklingsprogram köps in. Den som gör långtgående påståenden om effekter på rekrytering eller prestation bör kunna visa robust vetenskapligt stöd — inte bara välformulerade säljpresentationer och egna certifieringssystem.
Kommuner, regioner och statliga myndigheter behöver dessutom bättre tillgång till oberoende sakkunniga som kan bedöma vetenskaplig kvalitet. Ingen upphandlar avancerade tekniska system utan expertstöd, och detsamma borde gälla psykologiska produkter. Parallellt behöver den vetenskapliga kompetensen höjas hos både beställare och leverantörer, så att transparent redovisning av forskningsläget värderas högre än välgjorda presentationer.
Det handlar ytterst inte om DISC, MBTI eller någon annan enskild modell, och inte heller om enskilda konsulter eller utbildningsföretag. Frågan är vilken kunskapsbas vi vill att offentliga beslut ska vila på. När skattemedel används för att köpa psykologiska produkter måste kraven på evidens vara minst lika höga som inom andra områden där vetenskap ligger till grund för beslut. Sverige behöver inte mindre psykologi i arbetslivet — Sverige behöver bättre psykologi, och betydligt mindre av det som med rätta kan kallas psychobusiness.