Per Engdahl och arvet som formade svensk högerextremism – en ny biografi väcker viktiga frågor

Det börjar med en man i smoking. Per Engdahl, född 1909 i Jönköping i ett konservativt militärhem, blickar ut över publiken under ett möte i slutet av 1920-talet. Där borta sitter den blivande nazisten Sven-Olov Lindholm i svart skjorta. Engdahl håller avstånd. Han är intellektuell, läshuvud, och beundrar snarare Mussolini – hyllad av Nobelpristagare och Gandhi – än den halvbildade judehataren Hitler. Ändå anpassar han sig till sin tids antisemitiska strömningar. Det är en av de mer obehagliga insikterna i Anders Sundelins nya biografi ”Fascisten. Per Engdahl och den nysvenska rörelsen”.

Boken presenteras som berättelsen om den felande länken mellan 1930-talets nazism och vår tids högerextremism. Det är en lockande tes. Men ju längre man läser, desto mer komplicerad framstår den.

En fascinerande och motsägelsefull gestalt

Engdahl är verkligen värd en biografi – och denna är den första. Han är ständigt pank, blind sedan tonåren, och reser runt på en evig agitationsturné där han målar upp en vit utopi. Han skriver positiva recensioner av Karin Boye och Harry Martinson i tidningen Vägen framåt – oväntat för en brunskjorta. Han utesluts ur förbund, bildar nya. Till hans rörelse ansluter sig hälsogurun Are Waerland, den första kvinnan att disputera i naturvetenskap Astrid Cleve, och schlagersångaren Johnny Bode. En ung Ingvar Kamprad skriver och ber om ”äktsvensk litteratur”.

Det är ett märkligt sällskap. Och Engdahl själv framstår som ett konglomerat av ofullgångna varelser – vankelmodig och intellektuell i ett ögonblick, vrålande med saliven skvättande i nästa. Sundelin lyckas fånga denna motsägelsefullhet med litterär precision, och flera gånger påminner skildringen om Thomas Manns porträtt av demagogen i Mario och trollkarlen.

Metamorfosen efter kriget

Det är efter andra världskriget som Engdahl genomgår sin mest betydelsefulla förvandling. Han formar febrilt den nysvenska rörelsen och arbetar för att bygga en fascistisk international. På en kongress i Rom 1950 talar han inför Mussolinis dotter – och borta är nu allt tal om judar, raser och demokratins undergång. I stället är det den ”västerländska kulturen” som hotas. Kristendomen lyfts fram som kulturens andliga grund.

Det är en anmärkningsvärd omformulering. Och frestelsen är stor att dra raka linjer till Sverigedemokraternas idéprogram.

Men Sundelin är försiktig med parallellerna. Det är möjligen lite väl försiktigt. Engdahl var fascist i tre decennier och nyfascist i fem – ändå ägnar boken mindre än en tredjedel åt denna avgörande metamorfos. Tyngdpunkten hamnar bakåt, i en tid som redan är väl dokumenterad.

Frågan som boken undviker

Den mest centrala frågan är om Engdahl verkligen var den som först bytte bomberjacka mot kostym och gjorde det bruna arvet rumsrent. Det är en hypotes som länge cirkulerat, och som bokens baksida antyder. Men den håller inte helt.

Engdahls nysvenska rörelse formulerade sina teser i ett Europa i ruiner, med Sovjet på sin middagshöjd. I Hollywood hade Michael Curtiz nyligen gjort en närmast oblyg hyllning till Stalin i Mission to Moscow (1943), och genom den svenska socialdemokratins efterkrigsprogram blåste socialiseringsvindar från öst. Den nysvenska rörelsen är helt enkelt inte begriplig utan revolutionshotet som fond. Engdahl själv uttryckte det utan omsvep: ”Idag finns bara en fiende. Och det är kommunismen.”

Sociologen Dylan Riley har argumenterat för att fascismen är ett historiskt specifikt fenomen – oupplösligt knutet till förödelsen efter första världskriget, till kadrer av arbetslösa veteraner som byggde disciplinerade masspartier som en mörk spegelbild av de kommunistiska. I det ljuset framstår dagens högerextremister som något fundamentalt annorlunda: en svärm oborstade internettroll utan disciplin, utan erfarenhet av totalt krig, utan ett revolutionärt hot att svara mot.

Biografi med litterära kvaliteter – men ojämn

Anders Sundelin är en skicklig men ojämn biografiförfattare. Hans bästa verk, som porträttet av den gåtfulle maoisten Bosse Jansson i Brevbäraren som försvann, visar en förmåga att teckna konturskarpa och motsägelsefulla gestalter. Men ibland låter han sina huvudpersoner försvinna in i tidens tapet, som i den rätt misslyckade biografin om Kjell Höglund. Liknande tendenser dyker upp i Fascisten – ett avsnitt om en ångbåtsolycka på Vättern 1918 fyller sidor utan att egentligen belysa Engdahl.

I huvudsak är detta ändå en välresearchad bok med genuina litterära kvaliteter. Den ger en viktig bild av en man och en rörelse som alltför länge förblivit i skymundan för den breda allmänheten.

SD må ha hämtat ideologiska byggstenar från den nysvenska rörelsen – men dess inre liv är väsensskilt från nyfascisternas. Som Mark Twain påminde oss: historien upprepar sig inte, men den rimmar. Likheten mellan Engdahls rörelse och dagens högerpopulism är, i bästa fall, ett nödrim.