Sveriges cancervård är sårbar – och lösningen kräver inhemsk kärnteknisk kapacitet
Varje dag genomförs miljontals medicinska procedurer i Europa med hjälp av radioaktiva isotoper. I Sverige är tillgången till dessa ämnen helt beroende av ett fåtal åldrande reaktorer i utlandet – en sårbarhet som redan drabbat patienter och som riskerar att förvärras.
Hösten 2024 fick flera svenska universitetssjukhus skjuta upp undersökningar av cancer- och hjärtpatienter. Orsaken var inte en inhemsk kris, utan ett rörfel i en reaktor i nederländska Petten – en enda driftstörning som fick omedelbar effekt på hela Europas tillgång till teknetiumbaserade radiofarmaka. Händelsen illustrerar med skärpa hur skör försörjningskedjan är.
Radioaktiva isotoper är en förutsättning för modern diagnostik, cancerbehandling, strålbehandling och sterilisering av sjukvårdsmaterial. De mest kritiska måste tillverkas i kärnreaktorer och levereras till sjukhusen inom timmar. Problemet är att världens medicinska isotopförsörjning till stor del vilar på reaktorer byggda på 1950- och 60-talen, varav flera nu är på väg att tas ur drift utan att ersättas av ny kapacitet.
Ett paradigmskifte som kräver isotoper Sverige inte kan producera
Inom cancervården pågår ett genombrott som kallas theranostics – en metod som kombinerar diagnostik och behandling i ett och samma radioaktiva läkemedel, och som med en enda molekyl kan identifiera en tumör och rikta strålning mot exakt den platsen. Metoden anses vara cancervårdens framtid, men den är helt beroende av isotoper som lutetium-177 och aktinium-225, vilka liksom teknetium och kobolt bara kan produceras i ett begränsat antal reaktorer globalt. Inom EU görs redan cirka tio miljoner radioisotopbaserade procedurer per år, med en förväntad tillväxt på tio till femton procent årligen – en dubblering på fem till sju år. Produktionskapaciteten hänger inte med.
Sverige saknar sedan 2005 en egen forskningsreaktor. Det året stängdes R2 i Studsvik, och sedan dess saknar Sverige helt denna infrastruktur – en situation som saknar motstycke bland jämförbara industrinationer. En modern forskningsreaktor skulle inte bara möjliggöra inhemsk isotopproduktion, utan också stödja materialforskning, livstidsförlängning av befintliga reaktorer samt utvecklingen av nästa generations kärnkraft och fusionsforskning.
Frågan är inte enbart teknisk eller ekonomisk – den är strategisk. De nationer som kontrollerar isotopproduktionen leder också forskningen och attraherar de bästa talangerna. I en tid av tilltagande geopolitisk osäkerhet är det svårt att motivera ett fullständigt beroende av importerade isotoper utan någon form av inhemsk reservkapacitet. Det handlar om sjukvårdens resiliens, i samma mening som läkemedelsberedskap, vaccinproduktion eller sjukhusens reservkraft.
Företrädare för sjukvård, akademi och industri uppmanar nu gemensamt regering och riksdag att fatta ett principbeslut om en nationell infrastruktur för kärnteknisk forskning, att anpassa svenska initiativ till EU:s strategiska prioriteringar inom cancervård och energiomställning, samt att bredda mandaten för befintliga kärnkraftssamordnande organ så att finansieringslösningar även kan täcka andra kärntekniska anläggningar av nationell betydelse.
Sverige har historiskt varit en föregångare inom både kärnteknik och medicinsk innovation. Att återförena dessa traditioner är inte en fråga om politisk ideologi kring kärnkraft – det är en fråga om patientsäkerhet och långsiktig beredskap. Och den frågan väntar inte.