Det var med ett ord på göingska som Daniel Lyckestam inledde sitt första anförande i Sveriges riksdag. Han beskrev sig själv som ”hialös” – otålig, på den lokala dialekten från Göingebygden i nordöstra Skåne. Det är ett litet ord, men det sammanfattar väl den energi han vill bära in i rikspolitiken: en vilja att bryta den tröghet som länge präglat synen på landsbygdens möjligheter.
Lyckestam, nyinvald riksdagsledamot för Moderaterna, riktar tidigt in sig på en av de mest strukturella utmaningarna i svensk samhällsutveckling. Sverige har under decennier uppvisat en tydlig geografisk koncentration av tillväxt. Mälardalen med Stockholm i centrum, Göteborgsregionen, västra Skåne, ett antal gruvkommuner i norr och stråket längs E4:an genom Småland – det är i dessa korridorer som ekonomin och befolkningen vuxit. Resten av landet har i stor utsträckning stagnerat.
Det är mot den bakgrunden som Lyckestams engagemang bör förstås. Han lyfter fram ett konkret och talande exempel: i centrala Stockholm finns gamla flerbostadshus ända ned till vattnet vid Strömmen, medan dagens strandskyddsregler förbjuder byggnation inom 90 meter från en bäck i Östra Göinge. Det är en skevhet som inte enbart är juridisk – den är djupt symbolisk för hur regelverk skapade för en kontext kan få orimliga konsekvenser i en annan.
Strandskyddet är ett av de tydligaste exemplen på hur lagstiftning som ursprungligen syftade till att skydda allmänhetens tillgång till naturen i praktiken kan verka hämmande för boende och företagande på landsbygden. Sverige är ett glesbefolkat land med riklig tillgång till vattendrag, sjöar och naturmark. Paradoxalt nog är det just denna tillgång som regleras bort från dem som bor närmast den.
Lyckestam berör också skoldebatten, och gör det med ett argument som förtjänar att tas på allvar. Diskussionen om marknadsskolor och friskolor dominerar ofta det offentliga samtalet, men den missar en grundläggande geografisk realitet: skolresultaten är som sämst i glesbygdskommuner, och det är just där friskolor i princip saknas. Problemet handlar alltså inte primärt om marknadsstyrning utan om strukturella förutsättningar som sällan syns i de stora debatterna.
För att fler människor ska kunna välja att slå ned bopålarna utanför storstäderna – bilda familj, starta företag, bygga ett hem – krävs mer än enstaka satsningar. Det handlar om att förändra både regler och attityder i grunden. Teknikutvecklingen skapar nya förutsättningar: distansarbete har gjort det möjligt för allt fler att bo där de vill snarare än där arbetsgivaren råkar ha sitt kontor. Den möjligheten riskerar att gå förlorad om regelverken inte hänger med.
Riksdagens ledamöter kommer från hela landet och bär med sig kunskapen om hur verkligheten ser ut utanför de växande städerna. Det ger dem ett unikt ansvar – och en unik möjlighet. Att använda den mandatperioden till att faktiskt rensa bort de regleringar som bromsar samhällsutvecklingen på landsbygden vore en konkret och mätbar insats för hela Sverige, inte bara för de regioner som redan attraherar investeringar och inflyttning.
Daniel Lyckestam är ny i riksdagen, men frågan han driver är gammal och angelägen. Om han lyckas behålla sin hialöshet under de kommande fyra åren – och omvandla den till faktiska förändringar i lagstiftning och regelverk – kan han bli en röst som gör verklig skillnad för de delar av Sverige som alltför länge hamnat i skuggan av tillväxtens strålkastare.