Experter: Ingripandet mot exilryssar var motiverat – men väcker viktiga frågor om proportionalitet
Det räckte med en komradio och ett tält på fel plats. Förra veckan slog ett ryskt par, bosatt i Spanien, läger i Furuvik utanför Gävle – och hamnade mitt i en säkerhetsoperation som kom att väcka frågor om var gränsen går mellan nödvändig vaksamhet och överdrivet agerande.
Parets ryska brytning och användningen av kommunikationsradio väckte misstankar hos personskyddet för Saabs vd Micael Johansson, som befann sig i närheten. Polis tillkallades, paret förhördes i separata rum i sju timmar och dykare undersökte platsen där de tältade. Något brott har de aldrig misstänkts för, och efter några dagar friades de helt från misstankarna. Kommunikationsradion visade sig vara en bröllopspresent – praktisk i områden med dålig mobiltäckning, enligt paret självt.
Trots det menar Ola Svenonius vid Totalförsvarets forskningsinstitut att myndigheternas agerande var välmotiverat. Han pekar på det säkerhetspolitiska läget och påminner om det planerade mordet på vd:n för den tyska försvarskoncernen Rheinmetall förra året. Saabs vd innehar en nyckelposition i det svenska försvaret, och i det sammanhanget vore det oansvarigt att inte agera vid minsta tecken på avvikelse. ”Rubriken ’Ryskt turistpar med komradio tältade på Saab-chefens tomt – ingen upptäckte något’ hade vi inte velat se”, säger Svenonius, och tillägger att en sådan händelse skulle sända tydliga signaler till fientliga aktörer om att det är möjligt att nå skyddade personer.
Rysslandsanalytikern Stefan Ingvarsson delar den grundläggande bedömningen men lyfter samtidigt fram en mer komplex dimension av frågan. Han understryker att Sverige och Europa måste ta ryska sabotage- och hybridoperationer på yttersta allvar, men att det också krävs en mogen diskussion om proportionalitet. Risken att myndigheterna slösar resurser på oskyldiga incidenter är verklig, och att systematiskt misstänkliggöra ryska medborgare riskerar att urholka just de rättsstatliga värden som Sverige försöker försvara.
En faktor som många kanske intuitivt skulle se som friande – parets dokumenterade motstånd mot Putin och kriget – avfärdar Ingvarsson som otillräcklig grund för att sänka garden. Han konstaterar att flera personer som tidigare gripits för aktiviteter kopplade till ryska myndigheter samtidigt har engagerat sig offentligt för ukrainska flyktingar eller publicerat antikrigsuttalanden på sociala medier. Sådant engagemang kan, menar han, vara ett medvetet sätt att skapa förtroende i omgivningen. ”Det finns en naivitet kring det här bland många exilryssar”, säger Ingvarsson, utan att för den skull peka ut det aktuella paret som skyldigt till något.
Tvärtom tillägger han att det med stor sannolikhet handlar om två oskyldiga turister som föll offer för en bredare och fullt förståelig misstänksamhet mot ryska medborgare i ett spänt säkerhetspolitiskt klimat. Parets advokat och Pavel Tjuprunov, representant för Ryska antikrigskommittén i Sverige, har konsekvent hävdat att paret saknade kännedom om att de tältade nära ett skyddsobjekt. Fallet har fått uppmärksamhet i ryska exilmedier, och paret överväger nu enligt P4 Gävleborg att göra en JO-anmälan.
Det är en påminnelse om att säkerhetspolitiska avvägningar sällan är enkla. Att agera försiktigt skyddar samhället – men det kostar också något, i form av integritet, rättssäkerhet och tilliten hos dem som drabbas utan att ha gjort fel. Den balansen kräver, som Ingvarsson formulerar det, en löpande och ärlig diskussion – inte minst i ett Europa där hybridhotet fortsätter att förändras och ta nya former.