Europas turistparadox: Rekordbesök trots utmaningar

En telefon i kanalbottnen

Det är tidig lördagsmorgon i Venedig. En motorbåt med fem brandmän puttrar fram längs en fridfull kanal, och ett litet barn springer förtjust efter i hopp om att få se något dramatiskt. Men det visar sig att utryckningen gäller en borttappad iPhone i kanalbottnen – ett problem som numera är så vanligt att brandkåren fått konkurrens från privata aktörer. En lokal kille vid namn Luca har satt upp hemmagjorda affischer på stadens lyktstolpar: för 150 euro dyker han upp omedelbart, utrustad för djuphavsdykning, och lovar att hitta telefonen i kanalbottens medeltida gegga.

Det är ett litet men talande ögonblick. Är det kanske en glimt av Europas framtid – att erbjuda alltmer raffinerade tjänster för välbeställda turister från USA och Kina, som reser hit för att dricka Aperol Spritz och tappa mobiltelefoner i historiska vattenvägar?

Venedigs vardag speglar en bredare europeisk paradox. Kontinenten beskrivs ofta som ekonomiskt och teknologiskt marginaliserad, en aktör som halkat hopplöst efter i den globala konkurrensen. Och ändå vill fler än någonsin besöka, leva och studera här. Europa förbereder sig nu för ännu en rekordsommar.

Rekordströmmar mot väst

Frankrike och Spanien räknar med mer än 100 miljoner besökare vardera under 2025. Amerikanerna är en särskilt framträdande grupp: bokningarna på Eurostar har ökat med 250 procent jämfört med föregående år, och för första gången är det fler amerikaner som väljer att flytta till Europa än tvärtom.

Det handlar inte enbart om turism. I FN:s World Happiness Report återfinns åtta av de tio lyckligaste länderna i Europa. Hundratals miljoner människor världen över drömmer om att bosätta sig på kontinenten. Europa gör knappast allt fel.

Frågan är snarare hur denna attraktionskraft kan omvandlas till något mer än ytliga turistpengar och kitschiga souvenirkiosker – och hur städerna ska hantera den press som följer med framgången.

När turistmängderna hotar stadens själ

Under två år i Paris har skribenten Martin Gelin besökt mer än 50 europeiska städer. I en slående mängd av dem pågår samma diskussion: för många vill vara där. Bostadspriserna stiger och tränger bort lokalbefolkningen. Det som borde vara en tillgång riskerar att bli en börda, när turisttrycket urholkar det som faktiskt gör en plats värd att besöka.

Det förklarar de militanta åtgärder som vidtagits i städer som Venedig och Barcelona – städer som med rätta fruktar att reduceras till museer, förknippade med det förflutna snarare än framtiden.

I Valencia illustreras hur svårt det är att hitta rätt balans. Staden förbjöd inte korttidsuthyrning via plattformar som Airbnb, utan tillät det – men enbart i bottenvåningarna av bostadshus. Intentionen var god: att skydda de boende på övre våningar. Resultatet blev det motsatta. Traditionella bagerier, kaféer och kemtvättar – de småföretagare som skapar levande bostadsområden – slogs ut och ersattes av opersonliga lägenhetshotell. Varje helg anländer horder av besökare som sitter ute på trottoarerna hela nätterna, eftersom de fönsterlösa lägenheterna är för deprimerande att vistas i inomhus. Det är svårt att komma på ett mer effektivt sätt att förstöra gemenskapen i ett bostadsområde.

Dubrovnik visar en annan väg

I Dubrovnik tog massturismen en annan vändning. När dussintals kryssningsfartyg dagligen anlände för Game of Thrones-rundturer – staden fungerade som inspelningsplats för tv-serien – hotade Unesco att dra tillbaka stadskärnans status som världsarv.

Dubrovnik tog varningarna på allvar. Antalet dagliga turistfartyg och bussar begränsades. Kluster av souvenirbutiker avvecklades. Biltrafiken reglerades. Byggnader med lägenhetshotell köptes upp av staden och omvandlades till hyresrätter för lokala familjer. På kort sikt förlorades några procent i turistintäkter. På lång sikt räddades stadens hjärta.

Det är ett exempel som många europeiska städer studerar noga.

Underturism och tomma byar

Medan städerna kämpar med överturism är problemet på landsbygden och i småstäderna det rakt motsatta: underturism och underbefolkning. Regioner som Auvergne i Frankrike, Asturien i Spanien och Abruzzo i Italien är vidunderligt vackra och relativt folktomma, och arbetar nu med nya incitament för att decentralisera turistflödena.

Abruzzo försöker etablera sig som ett nav för hälsoturism och friskvård – men målgruppen är inte internationella oligarker eller wellness-influerare, utan vanliga europeiska familjer. Med stöd från EU och nationella program utvecklas hälsocenter, vandringar i naturreservat och kulturella upplevelser som ska öka välmåendet hos den inhemska befolkningen och samtidigt minska trycket på Toscana och Rom.

”Utan invandring har den spanska landsbygden en omöjlig framtid”, konstaterar Boya i en intervju med Financial Times. Det är ett uttalande som gäller långt utanför Spaniens gränser.

En existentiell fråga, inte ett konsumentproblem

Att sprida ut turismen och de kulturella möjligheterna i Europa är därmed ingen trivial fråga om semesterdestinationer. Det hänger samman med kontinentens djupare utmaningar: demografisk förändring, ekonomisk decentralisering, identitet och förhållandet till omvärlden.

Europa attraherar världen – men riskerar att förlora sig självt i processen om inte städer och regioner hittar smarta, långsiktiga svar på hur de vill forma sin framtid. Venedigs brandkår fiskar upp iPhones. Dubrovnik köper tillbaka sina egna hus. Och i hundratals pittoreska medeltidsbyar i södra Europa väntar tomma gator på att någon ska flytta in.