Magdalena Andersson röstades ned i riksdagen. Det kom inte som en överraskning – men vägen dit, och vad som händer härnäst, är mer komplicerad än den kan verka.
Vad hände egentligen i omröstningen?
Riksdagen röstade ned Magdalena Andersson som statsminister, och 248 ledamöter röstade aktivt mot henne. Två ledamöter uteblev: Mohamed Abdukardir Ali från Vänsterpartiet, som tagit en paus från uppdraget efter misstankar om valfusk, samt en ledamot från Miljöpartiet vars frånvaro inte förklarats offentligt. Det innebar att det rödgröna blockets faktiska närvaro i salen sjönk till 174 mandat – en siffra som är värd att komma ihåg.
Tre partier som offentligt sagt sig vilja ha Andersson som statsminister röstade ändå mot henne: Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade meddelat detta i förväg, med motiveringen att de inte ingick i det tänkta regeringsunderlaget. Centerpartiet väntade till torsdagsförmiddagen innan partiet offentliggjorde sin ståndpunkt, vilket väckte viss förvåning.
Varför röstade Centerpartiet nej – och vad menar de egentligen?
Det som komplicerar bilden är uttalandet från C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist till Aftonbladet, där hon öppnade för att ändå rösta igenom en ren socialdemokratisk regering. Detta sade hon kort efter att hennes parti röstat ned precis en sådan. Utspelet skapar mer förvirring än klarhet och riskerar att underminera förtroendet för det politiska samtalet.
En mer välvillig tolkning är att Centerpartiet signalerar en beredskap att agera på liknande sätt i en annan riktning – det vill säga att lägga ned sina röster och på så sätt möjliggöra en borgerlig regering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, i praktiken den nuvarande övergångsregeringen. Att ”rösta igenom” en regering i riksdagen innebär inte ett aktivt ja, utan att man trycker gult och avstår.
Parallellt pågår en intressant process i Region Stockholm, där Centern enligt uppgift överväger att ingå i ett nytt allianssamarbete med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Det är en annan skala än Grums kommun, och om det faller ut så kan det ge en tydlig fingervisning om hur Centerpartiet kan komma att agera även i riksdagen.
Vad har Magdalena Andersson ändrat i sin hållning?
Andersson har mjukat upp sin position när det gäller Vänsterpartiet. I bland annat TV4:s Nyhetsmorgon sade hon att ”det finns åtgärder som Vänsterpartiet behöver göra om de ska sitta i en regering”, utan att precisera vad detta konkret innebär. I Region Stockholm är det just Vänsterpartiets krav på aktivt deltagande i ett rödgrönt styre som fått Centerpartiet att backa. Det sambandet är sannolikt inte en tillfällighet.
Vem får nästa sonderingsuppdrag?
Talman Andreas Norlén ska nu avgöra vem som får i uppdrag att sondera möjligheterna till en ny regering. Socialdemokraterna och Centerpartiet förordar M-ledaren Ulf Kristersson, medan Vänsterpartiet förespråkar att Elisabeth Thand Ringqvist får försöka. Det starkaste argumentet mot att ge uppdraget till Kristersson är att hans politiska alternativ inte fick en majoritet i valet – de rödgröna partierna fick sammantaget 176 mandat.
Men som omröstningen visade är marginalerna ytterst små. Om det blir en votering om Kristersson och två rödgröna ledamöter uteblir eller väljer att trycka gult, saknas plötsligt en aktiv majoritet emot honom. Då skulle han kunna väljas till statsminister. Det är inte ett sannolikt scenario, men det är inte heller omöjligt – och det illustrerar hur känslig den parlamentariska situationen faktiskt är.