Italiens mest stabila regering på decennier – och ändå orolig
Giorgia Meloni har suttit vid makten i mer än 1 400 dagar. Det är ett anmärkningsvärt rekord i ett land som sedan Mussolinis fall 1945 hunnit med 68 regeringar på 80 år – och som därmed passerat Silvio Berlusconis tidigare rekord för politisk uthållighet. Ändå framstår Meloni inför nästa val, som väntas äga rum i början av 2026, som påtagligt nervös.
Bakslaget i en folkomröstning tidigare i år uppfattade hon som en illavarslande signal. Medan världens ledande politiker samlades i FN:s generalförsamling valde Meloni att stanna hemma, delvis för att undvika ett nytt pinsamt möte med Donald Trump, men framför allt för att fokusera på den inhemska politiken. Hennes intensiva program av intervjuer och mediala framträdanden syftar till att forma nästa val som en folkomröstning om hennes person.
Vad händer med valsystemet?
Inom kort ska det italienska parlamentet avgöra om Meloni får igenom en förändring av valsystemet som ger en bonus till den största partialliansen. Tanken är att center-vänsterns splittrade opposition inte ska kunna dra nytta av en sådan regel. Men om oppositionen lyckas ena sig i en bred allians riskerar förslaget att slå tillbaka mot Meloni själv – ett politiskt vågspel med hög insats.
Vem är Roberto Vannacci och varför är han ett problem?
Melonis verkliga huvudvärk är inte oppositionen till vänster, utan en uppstickare till höger om hennes eget parti, Italiens bröder. Det nya partiet heter Nationell framtid och leds av den tidigare generalen Roberto Vannacci, som fyller 58 år i oktober. Han har en lång karriär bakom sig som aktiv fallskärmsjägare med erfarenhet från en rad krisinsatser och tjänstgjorde en kortare period som Italiens militärattaché i Moskva. Han beskriver sig öppet som vän till Vladimir Putin.
Vannacci erbjöds inledningsvis en ledande post i Lega, det norditalenska parti med rötter i separatistisk regionalism som ingår i Melonis koalition, och valdes in i EU-parlamentet på den listan. I början av 2025 hoppade han av och bildade Nationell framtid. Som politisk plattform hade han en bok utgiven på eget förlag, Il mondo al contrario – ungefär ”världen upp och ner” – som oväntat blev en storsäljare. Boken är ett frontalangrepp mot de grupper Vannacci betraktar som antagonister: invandrare, feminister, homosexuella och djurrättsaktivister. Enligt de senaste opinionsmätningarna stöds hans parti av ungefär 8 procent av väljarna, vilket är mer än de flesta småpartier i Melonis koalition.
Varför kan Meloni inte bara absorbera honom?
Svaret ligger i Melonis eget politiska projekt. Hon kom ursprungligen från den nyfascistiska rörelsen MSI, som bildades i kölvattnet av Mussolinis fall, men har lagt ned betydande möda på att dölja den bakgrunden. Hennes mål har varit att framstå som en acceptabel högerprofil i europeisk tappning, och ett av hennes tydligaste ställningstaganden är stödet till Ukraina i kriget mot Ryssland. En allians med Vannacci – som öppet beundrar Putin – skulle omedelbart rasera den bilden.
I stället försöker Meloni överskugga Vannacci med egna utspel som tilltalar samma väljargrupper, exempelvis diskussionen om att förbjuda burka och slöja i skolor. Men strategin framstår hittills som otillräcklig. Meloni verkar genuint handfallen inför en rival vars retorik hon inte kan matcha utan att kompromissa med sin egen europeiska trovärdighet.
Vad säger detta om bredare politiska mönster?
Paradoxen är slående och historiskt välbekant. Melonis politiska karriär tog sin början i radikal högeropposition mot det etablerade Italien – Italiens bröder fick bara 1,9 procent av rösterna i valet 2013. Nio år senare var partiet Italiens största och Meloni statsminister. Nu, uppe på denna etablerade höjdpunkt, utmanas hon av en ny aktör med ännu radikalare idéer. Det är ett mönster som upprepar sig i europeisk politik: den som en gång var systemkritiker riskerar att bli det system som nästa generation systemkritiker angriper.
Frågan är om Meloni kan navigera denna utmaning utan att antingen tappa sin europeiska legitimitet eller förlora väljare till höger. Svaret lär bli tydligare när Italien går till val.
Fördjupning: den yttersta högerns framgångar i Frankrike
För den som vill förstå de bredare europeiska sammanhangen bakom den yttersta högerns uppgång rekommenderas Far-Right France av den erfarne brittiske journalisten Victor Mallet, utgiven på Hurst & Company i London 2026. I 304 sidor ger Mallet en grundlig och insiktsfull analys av bakgrunden till den franska extremhögerns framgångar – ett ödesval väntar landet i vår.