Liberalerna befann sig länge i fritt fall. Partiet plågades av dystra opinionssiffror, återkommande interna konflikter och en närmast existentiell diskussion om förhållandet till Sverigedemokraterna. Under stora delar av mandatperioden såg riksdagsspärren på fyra procent mer ut som ett hinder än en självklarhet, och så sent som veckorna före valet låg Liberalerna kring två procent i flera mätningar.
Det var under dessa förutsättningar som Simona Mohamsson fick uppgiften att försöka rädda ett parti som många politiska bedömare redan hade börjat räkna ut.
Utgångsläget var brutalt. I juni visade SCB:s stora partisympatiundersökning 2,5 procent för Liberalerna, och i början av september noterades partiet så lågt som 2,2 procent i en mätning som redovisades av Sveriges Radio. Samtidigt växte diskussionen inom det borgerliga blocket om huruvida det över huvud taget var rationellt att försöka rädda L genom stödröster.
Ändå slutade valrörelsen på ett helt annat sätt.
I den preliminära rösträkningen efter valet ligger Liberalerna på omkring 5,4 procent av rösterna, vilket motsvarar 19 mandat i riksdagen. Resultatet är ännu inte slutgiltigt, men marginalen till fyraprocentsspärren är så betydande att partiets fortsatta riksdagsrepresentation inte längre framstår som den nagelbitare många hade väntat sig.
För ett parti som bara veckor tidigare balanserade på gränsen till parlamentarisk utplåning är förändringen dramatisk.
Ett ledarskap fött ur kris
Mohamssons tid som partiledare präglades från början av samma konflikt som splittrat Liberalerna under flera år: hur långt kunde ett liberalt parti gå i samarbetet med Sverigedemokraterna utan att förlora sin egen identitet?
Frågan var inte teoretisk.
Liberalerna hade efter valet 2022 ingått i Tidösamarbetet tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Samtidigt fanns ett starkt motstånd inom partiet mot att låta SD ta steget från samarbetsparti till regeringsparti.
Konflikten blev under våren 2026 akut.
Partiet ändrade sin hållning och öppnade för att Sverigedemokraterna skulle kunna ingå i en framtida regering. Mohamsson medgav själv på ett internt möte att lösningen varken var hennes första eller andra val, men argumenterade samtidigt för att den var nödvändig för Liberalernas politiska överlevnad. SVT beskrev vid tidpunkten ett parti som låg omkring två procent och var djupt splittrat över SD-frågan.
Det innebar att Mohamsson tvingades bedriva två valrörelser samtidigt.
Utåt behövde hon övertyga väljare om att Liberalerna fortfarande hade ett självständigt existensberättigande. Inåt behövde hon hålla samman ett parti där synen på Sverigedemokraterna handlade om betydligt mer än vanlig taktisk oenighet.
Den omdiskuterade närheten till Jimmie Åkesson – symboliserad bland annat av en uppmärksammad kram mellan partiledarna – blev därför politiskt laddad. För kritiker representerade den hur långt Liberalerna hade rört sig från sin tidigare hållning. För andra var den en illustration av den nya realiteten inom Tidösamarbetet.
Mohamsson befann sig i en politiskt nästan omöjlig position: hon behövde borgerliga väljare som accepterade samarbetet med SD, men kunde samtidigt inte helt överge de socialliberala väljare för vilka just Sverigedemokraterna var ett av de främsta skälen att tveka inför Liberalerna.
Från två procent till en möjlig vågmästarroll
Under sommaren såg strategin länge ut att misslyckas.
Opinionssiffrorna vägrade lyfta. Diskussionerna handlade allt mindre om vilken politik Liberalerna ville genomföra och allt mer om huruvida partiet över huvud taget skulle finnas kvar efter valdagen.
Situationen blev så allvarlig att Jimmie Åkesson satte upp en närmast offentlig tidsfrist. Om Liberalerna inte nådde 3,5 procent tio dagar före valet ansåg SD-ledaren att borgerliga väljare inte längre borde försöka rädda partiet med stödröster.
Mohamsson svarade offensivt.
Hennes budskap var i praktiken att hela det borgerliga regeringsprojektet var beroende av Liberalernas överlevnad. Utan L, argumenterade hon, skulle Ulf Kristersson inte kunna fortsätta som statsminister och Jimmie Åkessons ambition att få regeringsinflytande skulle samtidigt falla.
Det var en riskabel strategi, men också logisk.
Liberalerna försökte göra partiets svaghet till ett argument för att rösta på det.
För en väljare som i första hand ville behålla Tidöblocket vid makten kunde en röst på Moderaterna eller Kristdemokraterna framstå som mindre värdefull än en taktisk röst på L. Om Liberalerna hamnade på 3,9 procent skulle nästan samtliga av partiets röster i praktiken försvinna ur mandatfördelningen. Om partiet däremot klarade spärren kunde samma röster bli avgörande för hela regeringsunderlaget.
Mohamsson började därför allt öppnare fiska efter stödröster. I Almedalen formulerade hon det med orden: välj ”storleken L i stället för M”.
Vändningen kom sent
Den verkliga förändringen tycks ha kommit mycket sent i valrörelsen.
Den 9 september – bara fyra dagar före valet – placerade en Novusmätning Liberalerna på hela 5,8 procent. Det var en dramatisk förändring jämfört med de mätningar där partiet bara dagar tidigare befunnit sig kring två procent.
Plötsligt handlade frågan inte längre om huruvida Liberalerna kunde överleva.
Frågan blev hur stor återhämtningen faktiskt kunde bli.
När SVT:s vallokalsundersökning presenterades på valkvällen och visade partiet tydligt över riksdagsspärren utbröt jubel på Liberalernas valvaka. Partisekreteraren Fredrik Brange kallade utvecklingen för en historisk upphämtning, och Mohamsson använde senare samma formulering.
Den preliminära rösträkningen har därefter förstärkt bilden. Med omkring 5,4 procent ligger Liberalerna inte bara kvar i riksdagen utan ser ut att få ett betydligt starkare parlamentariskt underlag än vad nästan någon förutsåg bara några veckor tidigare.
Valmyndigheten betonar samtidigt att den slutliga räkningen fortfarande pågår och att det slutliga riksdagsresultatet väntas först under helgen efter valdagen.
Stödröster – men inte bara stödröster
Den uppenbara förklaringen till upphämtningen är taktiskt röstande.
Liberalerna befann sig i exakt den position där sådana röster brukar få störst betydelse: ett litet parti nära fyraprocentsspärren vars överlevnad samtidigt var avgörande för ett större politiskt block.
Men att förklara hela resultatet med stödröster riskerar att bli alltför enkelt.
Mohamsson lyckades under valrörelsens slutskede också göra Liberalernas utsatta position till en tydlig politisk berättelse. I stället för att försöka dölja krisen använde hon den. Budskapet var inte att partiet stod starkt, utan tvärtom att Liberalernas existens stod på spel och att väljaren därför kunde göra en konkret skillnad.
Den typen av mobilisering fungerar bara under särskilda omständigheter. Ett parti måste vara tillräckligt hotat för att skapa en känsla av brådska, men samtidigt tillräckligt nära spärren för att en stödröst inte ska uppfattas som bortkastad.
Under de sista dagarna tycks Liberalerna ha lyckats hamna precis i det fönstret.
Även Jimmie Åkessons agerande fick en paradoxal betydelse. Efter att tidigare ha varnat väljare för att stödrösta på ett alltför svagt L gick SD-ledaren i slutdebatten så långt som att lyfta fram Liberalernas betydelse för Tidösidans klimatpolitik. Mohamsson valde att använda utspelet som ett erkännande av partiets politiska inflytande snarare än som ett problem.
Mohamsson gick från belastning till tillgång
Den kanske mest intressanta delen av Liberalernas val är därför förändringen i bilden av partiledaren själv.
Under våren framstod Mohamsson för många kritiker som ledaren som riskerade att administrera Liberalernas sorti ur riksdagen. Hennes SD-linje skapade konflikter internt, hennes förtroendesiffror var låga och partiets opinionsstöd gav henne nästan inget politiskt manöverutrymme.
Men redan under våren fanns tecken på att den nya linjen samtidigt stärkte hennes ställning bland Tidöväljare. I en Verianmätning ökade andelen med ganska eller mycket stort förtroende för Mohamsson från sex till nio procent efter Liberalernas omsvängning i SD-frågan, även om hennes profil samtidigt blev mer polariserande.
Det är en viktig detalj.
Mohamsson tycks inte ha löst Liberalernas identitetskonflikt. I stället accepterade hon den och gjorde ett tydligare strategiskt val.
Det kostade förtroende i vissa grupper, men kan samtidigt ha gjort partiets plats inom det borgerliga regeringsalternativet begripligare för väljare som tidigare varit osäkra på vad en röst på Liberalerna egentligen innebar.
Valresultatet innebär därför inte nödvändigtvis att Liberalernas långvariga problem är lösta.
Men det innebär att Mohamsson har köpt partiet något det desperat behövde: tid.
Överlevnaden löser inte den interna konflikten
Den stora paradoxen är att framgången i valet inte automatiskt undanröjer de frågor som förde Liberalerna till krisens rand.
Partiets relation till Sverigedemokraterna är fortfarande kontroversiell. Den liberala väljarbasen är fortfarande splittrad mellan väljare som prioriterar ett borgerligt regeringsalternativ och väljare som betraktar en tydlig gräns mot SD som en central liberal princip.
Dessutom ser Tidösidan, trots Liberalernas återhämtning, preliminärt ut att förlora sin riksdagsmajoritet. Oppositionen leder för närvarande med 176 mandat mot 173, även om slutresultatet ännu inte är fastställt.
Det betyder att Liberalerna kan ha genomfört en av valets mest spektakulära individuella återhämtningar samtidigt som det regeringsunderlag partiet kämpade för att rädda ändå förlorar makten.
För Mohamsson förändrar det uppgiften igen.
Före valet handlade allt om överlevnad. Efter valet måste hon visa vad överlevnaden ska användas till.
Om Tidöpartierna hamnar i opposition behöver Liberalerna definiera sin egen roll utan regeringsmakten som sammanhållande kraft. Om mandatfördelningen förändras under sluträkningen väntar i stället nya förhandlingar om regeringssamarbetet och Sverigedemokraternas ställning.
I båda fallen återkommer samma grundläggande fråga: vad är Liberalerna till för?
En politisk räddningsaktion värd att studera
Det är också därför Liberalernas valrörelse redan framstår som ett intressant politiskt fall.
På några veckor gick partiet från opinionssiffror runt två procent till ett preliminärt valresultat över fem procent. Ett parti som under sommaren diskuterades som en möjlig parlamentarisk förlorare ser nu ut att behålla 19 mandat.
Hur mycket av detta som var resultatet av medveten strategi, hur mycket som kom från taktiska väljare och hur mycket som berodde på dynamiken under valrörelsens allra sista dagar kommer sannolikt att diskuteras länge.
Det är den processen som står i centrum för det nya poddavsnittet med programledaren Elinor Ahlborn och DN-reportern Patrik Lundberg som analytisk röst. Programmet, producerat av Måns Mosesson och drygt 22 minuter långt, försöker gå bakom själva valsiffrorna och förstå vilka beslut, konflikter och förflyttningar som låg bakom Liberalernas oväntade återkomst.
Oavsett den slutliga förklaringen har Simona Mohamsson redan uppnått det som för bara några veckor sedan framstod som hennes mest akuta och kanske svåraste uppgift.
Hon tog över ett parti som många trodde var på väg ut ur riksdagen.
När rösterna räknades stod Liberalerna inte och balanserade på 4,0 procent.
De låg klart över spärren.
Det gör inte Liberalernas framtid okomplicerad. Men det förändrar fullständigt frågan som ställs om partiet.
Inför valet var den: kan Liberalerna överleva?
Efter valet är den i stället: vad gör Simona Mohamsson med den andra chans väljarna just har gett henne?