Valrörelsens skuggsida: Experter och politiker om personangrepp och politikens trovärdighet

Det var inte kolbiten i sig som spred sig. Det var klippet. Några sekunder ur en söndagsdebatt som ingen egentligen sett i sin helhet, men som miljontals användare mötte i ett flöde på väg till jobbet eller i soffan på kvällen. Så ser den moderna valrörelsen ut, enligt medieforskaren Marie Grusell vid Göteborgs universitet — och det förändrar spelreglerna för hur politik uppfattas och bedrivs.

Grusell beskriver årets valrörelse som synligare, men inte nödvändigtvis fulare än tidigare. Det är en distinktion som är viktig att hålla fast vid. En hård politisk ton är historiskt sett inget undantag, men sociala mediers algoritmer ger utspelen ett momentum och en räckvidd som tidigare saknats. Debatterna på Agenda ser relativt få, men klippen som klipps ur dem lever vidare i ett helt annat sammanhang — utan den fördjupning och de nyanser som ursprungskontexten erbjöd.

Det är just denna dynamik som oroar Grusell mest. När politiken reduceras till sekunder och skärmdumpar försvinner sakfrågorna, och det som återstår är personerna och deras uppträdande. Politiken blir person- snarare än sakorienterad. Och när detta pågår tillräckligt länge, menar hon, börjar väljarna uppleva det hela som en eländig sörja — ett ord hon använder utan att tveka. Det urholkar demokratin, säger hon rakt ut.

Vänsterpartiets vice ordförande Ida Gabrielsson delar den bilden. Hon har deltagit i flera valrörelser men menar att den här ”tar priset”. Det hon reagerar starkast på är inte den politiska kritiken i sig, utan sättet den levereras på. Att klistra narrativ på en motståndare i syfte att visa att hen inte ”beter sig dugligt” är något hon aldrig upplevt i samma utsträckning tidigare. Hon pekar särskilt på Moderaternas närvaro i sociala medier, där hon menar att innehållet i hög grad handlar om att hetsa upp följarna snarare än att diskutera konkret politik.

Moderaternas Gunnar Strömmer avvisar den beskrivningen. Han uppfattar valrörelsen som präglad av en relativt rak debatt där viktiga sakfrågor faktiskt fått utrymme. Inför ett val måste partierna granskas — av medier och av varandra — för att verkliga politiska skillnader ska komma fram, argumenterar han. Att kalla det smutskastning är, enligt Strömmer, att blanda ihop legitim granskning med illojala angrepp.

Sverigedemokraternas partisekreterare Mattias Bäckström Johansson väljer ett annat bildspråk. Han talar om ett sluttande plan när han beskriver hur tonen kring politiken förändrats de senaste åren. För mycket gyttjebrottning, menar han, riskerar att tränga undan intresset för vad partierna faktiskt vill och var de faktiskt står.

Ett konkret exempel på hur känslor mobiliseras i kampanjandet erbjöd händelsen vid Stockholms centralstation, där Sverigedemokraternas valbudskap täckte fasaden under en period — och sedan togs ned. Reaktionerna i sociala medier var starka, i båda riktningarna. Marie Grusell ser händelsen som ett läroboksexempel på skicklig känslostyrning: den gav medialt genomslag, mobiliserade partiets egna följare och skapade dessutom ett narrativ om att partiet utsatts för orättvis behandling. En offerroll, som hon formulerar det, med inbyggd mobiliseringseffekt.

Men Grusell är noga med att inte lasta allt på plattformarna. Algoritmerna premierar visserligen vissa typer av innehåll — upprörande, konfrontativt, emotionellt laddat — men det är politikerna som väljer att skriva och publicera det. Det ansvaret går inte att delegera bort till ett teknikföretag i Silicon Valley.

Det är kanske den mest centrala insikten i hela diskussionen. Sociala medier förstärker och accelererar, men de skapar inte politiken ur tomma intet. Bakom varje klipp, varje personangrepp och varje strategisk offerroll finns ett beslut fattat av en människa med ett politiskt syfte. Vad den här valrörelsen i slutändan säger om demokratins hälsa beror mindre på algoritmerna och mer på vilka val politikerna — och väljarna — väljer att göra.