Ryska bomber slår mot Kievs bostadskvarter och kulturmiljöer – ett mönster träder fram
Raserade byggnader, krossade fönster och vrakdelar från drönare längs trottoarerna. Efter fyra år av krig bär knappt ett kvarter i Kiev synliga spår av fred. Ändå hävdar Ryssland att man enbart siktar på militärt och strategiskt viktig infrastruktur.
En ny kartläggning av de bombmål som valts ut under krigets första fyra år ger en annan bild. Gång på gång är det vanliga bostadshus och kulturhistoriska miljöer som träffas — inte de militära anläggningar som Ryssland officiellt uppger som sina mål. Mönstret är svårt att bortförklara.
Bilden är komplex. Kartläggningen visar att ryska styrkor återkommande riktar in sig på energiinfrastruktur — framför allt kraftvärmeverk och elförsörjningsnät — vilket slår hårt mot civilbefolkningens vardag, särskilt under vintermånaderna. Johan Huovinen, lärare vid Försvarshögskolan, konstaterar att detta är ett tydligt och återkommande drag i det ryska anfallsmönstret.
– Påfallande ofta är det kraftvärmeverken och energiförsörjningen man riktar in sig på, säger han efter att ha tagit del av siffrorna.
Det finns en logik i att slå mot energisystemet. Utan värme och el försvagas befolkningens motståndskraft och statens förmåga att upprätthålla normal samhällsfunktion. Men kartläggningen visar att träffarna sällan stannar vid de utpekade målen. Splitter, felriktade missiler och drönare som skjuts ned över tätbebyggda områden gör att skadorna sprider sig långt utanför det som kan kallas militärt motiverade mål.
Konsekvenserna för Kievs kulturarv är påtagliga. Byggnader med historiskt och arkitektoniskt värde har skadats i flera stadsdelar, och varje ny anfallsvåg riskerar att utplåna delar av det som inte kan återuppbyggas.
Det är fyra år sedan det storskaliga ryska anfallet inleddes. Kiev håller ut. Men varje ny natt med luftlarm påminner invånarna om att kriget inte är avlägset — det pågår bokstavligen ovanför deras huvuden.