När diagnosen blir normen: Håller Sverige på att bli ett dopat samhälle?
Antalet adhd-diagnoser i Sverige har ökat dramatiskt under de senaste åren. Överläkaren Giulia Arslan lyfter i en debattartikel en fråga som förtjänar ett bredare samhällssamtal: När allt fler människor behöver läkemedel för att klara studier, arbete och vardag — är det då individen det är fel på, eller samhället vi har byggt?
Det är en fråga utan enkelt svar. Men den är nödvändig att ställa.
En diagnos i kraftig tillväxt
Adhd är en väldokumenterad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, och det råder bred vetenskaplig konsensus om att den är underdiagnostiserad i vissa grupper — inte minst bland flickor och kvinnor. Att fler får rätt diagnos och rätt stöd är i grunden positivt. Arslan erkänner detta explicit: under- och överdiagnostik kan existera parallellt, och många av de nya diagnoserna är rimliga.
Men ökningstakten väcker ändå frågor. När en diagnos växer lavinartat under loppet av några år, räcker det inte att enbart peka på förbättrad diagnostik som förklaring. Något annat är också i rörelse.
Samhällets krav eller individens biologi?
Arslans centrala tes är att vi riskerar att patologisera normala mänskliga variationer — att omvandla det som tidigare betraktades som personlighetsdrag, temperament eller livssituation till medicinska tillstånd som kräver farmakologisk behandling. I ett samhälle präglat av höga prestationskrav, ständig uppkoppling och minskad tolerans för avvikelse från normen, kan tröskeln för vad som anses ”funktionellt” ha förskjutits.
Det är inte en fråga om att ifrågasätta dem som verkligen har adhd och behöver stöd. Det handlar om att undersöka om de strukturella förutsättningarna — i skolan, på arbetsplatsen, i det sociala livet — har förändrats på ett sätt som gör att fler människor faller utanför vad systemet tolererar.
Läkemedel mot adhd, framför allt centralstimulantia som metylfenidat, är effektiva för dem som har diagnosen. Men om de i allt högre grad används för att anpassa individer till ett samhälle med allt snävare krav på koncentration och produktivitet, förskjuts läkemedlets funktion. Det slutar vara ett stöd och börjar bli ett krav.
En fråga om ansvar och prioriteringar
Arslans debattinlägg pekar mot ett strukturellt problem som kräver politisk och samhällelig reflektion snarare än enbart medicinsk. Om fler och fler behöver läkemedel för att fungera i vardagen, bör vi fråga oss om det är rimligt att lösningen uteslutande söks på individnivå. Skolans resurser, arbetslivets flexibilitet och den psykosociala miljön i samhället är minst lika relevanta faktorer.
Det betyder inte att läkemedel är fel — det betyder att de inte kan vara det enda svaret.
Debatten om adhd-diagnosernas ökning handlar i grunden om vilken typ av samhälle vi vill ha: ett som anpassar sig efter mänsklig mångfald, eller ett som kräver att individen kemiskt anpassar sig efter samhällets normer. Den frågan förtjänar ett seriöst, faktabaserat och nyanserat samtal — bortom både stigmatisering av dem som har diagnos och okritisk acceptans av en snabbt växande medicinering av befolkningen.