Generallöjtnanten som ska föra Sveriges talan i Bryssel

En ny roll i ett förändrat Europa

Det är varmt och ombonat i mässen ombord på HMS Carlskrona, som ligger förtöjd i Visby hamn. Det brunmurriga interiöret bär på en känsla av tradition och kontinuitet, men mannen som sitter mitt i det hela befinner sig på tröskel till något nytt. Jonny Lindfors är inne på sina allra sista dagar som arméchef, och tankarna är redan på väg mot Bryssel. Där väntar en intensiv inskolning – hans eget ord – innan han formellt tillträder som Sveriges militära representant, milrep, i både Natos och EU:s militärkommittéer.

Uppdraget är i grunden ett kommunikativt sådant, förklarar han. Han beskriver sig själv som en sorts växellåda, en länk som ska säkerställa att flödet av information och vilja fungerar i båda riktningarna – från Stockholm ut till alliansens hjärta, och tillbaka igen med kunskap om var övriga länder befinner sig i de frågor som formar Europas säkerhet. ”Min förväntan är att jag framför allt ska företräda Sverige”, säger han. ”Dels vara en tydlig talesperson för den svenska viljan, dels en lyssnare.”

Nato 3.0 och det tomrum USA lämnar efter sig

Den fråga som redan dominerar diskussionerna i Bryssel är vad som brukar kallas Nato 3.0 – en amerikansk formulering som beskriver en ny fas i alliansens historia, där europeiska länder förväntas ta över huvudansvaret för det konventionella försvaret av Europa. Det handlar om ökade försvarsbudgetar, om att ersätta amerikanska truppnärvaror och om att Europa i grunden förändrar sin säkerhetspolitiska självbild. Lindfors ser detta som den mest uppenbara och akuta frågan han kommer att arbeta med under sitt treåriga förordnande.

När frågan ställs om vad som händer i Nato när USA nu backar tillbaka, är svaret eftertänksamt men inte alarmerande. ”Det återstår att se”, säger han. ”Uppstår ett tomrum kommer det att fyllas av någonting. Jag tror absolut det finns nationer som är beredda att kliva fram.” På följdfrågan om Sverige är en av dem svarar han kort, men med tydlig riktning: ”Det hoppas jag.” Det är ett svar som säger mer om ambition än om garanti, men som ändå pekar mot en roll som Sverige, enligt Lindfors, redan börjat axla.

Sverige – nyast i klassen, men inte längst bak i ledet

Sverige är Natos yngsta medlem, med ett formellt inträde så sent som den 7 mars 2024, men Lindfors beskriver hur landet ändå snabbt funnit sin plats i alliansen. Det som återkommer i samtalen med allierade är Sveriges geografi – läget i Östersjöregionen, den industriella kapaciteten och en försvarsmakt som beskrivs som modern och kompetent. Sverige har, med hans ord, blivit framlyft och ställt på scenen. Det är en position som medför förväntningar, men också möjligheter att faktiskt påverka.

Han har dessutom blivit uppmanad att använda sina relativt fräscha ögon för att identifiera sådant som inte fungerar som det ska inom alliansen. Det är en ovanlig och intressant ingång för en ny representant. Lindfors är öppen med att han är hemma på det operativa planet, men att förändringsprocesserna på de högre politiska och strategiska nivåerna inom Nato fortfarande är något han studerar och försöker förstå. ”Nato är en stor organisation med många viljor och ibland svårbegripliga processer”, konstaterar han.

EU:s roll – en motor under uppbyggnad

Om Nato är Lindfors hemmaplan, är EU-maskineriet en mer okänd terräng. Men det är en terräng som blivit allt viktigare sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Inom EU pågår nu intensiva diskussioner om hur medlemsstaterna ska samordna sina försvarsansträngningar, och många länder driver på för att unionen ska bli en tydligare motor för att bygga militär förmåga. Lindfors tror att balansen mellan vad EU respektive Nato ska ansvara för kommer att vara ett av de mest genomgripande ämnena under hans tid i Bryssel.

Utmaningen är påtaglig. Inom EU kolliderar nationella industriintressen och konkurrenstänkande med det som militärt sett vore rationellt – att exempelvis enas om gemensamma vapensystem. Lindfors lyfter fram det faktum att USA, som en federal stat, kan fördela kontrakt och produktionsansvar mellan sina försvarsindustriföretag på ett sätt som saknar motsvarighet i Europa. ”Federationen USA kan bestämma att det här ska Lockheed Martin göra, det här ska Boeing göra”, säger han. ”Det rollspelet finns inte i Europa på samma sätt, på gott och ont.” Det är en strukturell verklighet som sätter gränser för hur snabbt och smidigt Europa kan röra sig, även när den politiska viljan finns.

Vägen från Kiruna till Bryssel

Jonny Lindfors är född 1975 i Jukkasjärvi utanför Kiruna och växte upp med drömmar om att bli idrottslärare, brandingenjör eller arkitekt. Det var värnplikten som ändrade kurs. I militären fann han lagidrott, ledarskap, friluftsliv och, inte minst, befäl som såg potential i honom och uppmuntrade honom att stanna. Sedan dess har han tillbringat mer än tre decennier i Försvarsmaktens tjänst, med uppdrag som sträcker sig från regementschef på Norrbottens regemente till insatser i Afghanistan och Kosovo, och slutligen till rollen som arméchef mellan 2023 och 2026.

Han har stannat kvar genom decennier av nedskärningar och omorganisationer, år som han själv beskriver som tunga och tråkiga. På frågan varför han aldrig lämnade svarar han med ett leende: ”Kanske var jag inte modig nog att sluta.” Men han tillägger, mer allvarligt, att det alltid kom något nytt som tände om gnistan. Det är ett yrke, säger han, där han haft samma arbetsgivare i över trettio år men aldrig samma tjänst i mer än fyra. Den variationen, den ständiga förnyelsen, har hållit honom kvar. Nu väntar Bryssel – och en ny fas, inte bara för honom personligen, utan för Sverige i ett Europa som omdefinierar sin plats i världen.