Sverige tar form som Europas ledande försvarsindustriella aktör
Det var i november förra året som den polska regeringen offentliggjorde sin avsikt att köpa svenska ubåtar. Affären, värd 47 miljarder kronor, är nu klar. Det handlar om tre ubåtar av typen A26 — numera kallade Blekingeklassen — som är konstruerade för att operera tyst och oupptäckt i Östersjöns krävande miljö, ett område där förmågan att undgå upptäckt är avgörande för militär effektivitet.
A26-projektet har under många år präglats av förseningar och kostnadsöverdrag. Det är först nu som projektet börjar röra sig mot slutmålet. Den första ubåten levereras till Sverige, den andra till Polen, och i väntan på sin egna ubåt kommer Polen att hyra den uppgraderade HMS Södermanland — ett arrangemang som också ger polska besättningar möjlighet att bekanta sig med de svenska systemen i god tid.
Affären speglar ett djupare samarbete. Sverige och Polen har nyligen ingått den så kallade Östersjöpakten, ett avtal som kombinerar ländernas säkerhetspolitiska, militära och försvarsindustriella resurser. Som Natoallierade sedan 2024 befinner sig Sverige i en ny geopolitisk position, och ubåtsaffären inkluderar dessutom betydande investeringar från Saab på polsk mark — vilket ytterligare stärker banden mellan de två länderna.
Ubåtsaffären är dock bara den senaste i en längre rad av svenska försvarsleveranser till allierade länder. Stridsfordon 90, tillverkat av BAE Systems Hägglunds, används redan av ett flertal länder och har visat sin kapacitet i strid i Ukraina. Artillerisystemet Archer, från BAE Systems Bofors, väcker också internationellt intresse. Det är en utveckling som understryker att svensk försvarsindustri inte längre bara är ett nationellt tillgång — den håller på att bli en europeisk sådan.
Intresset för svenska system sammanfaller med en bredare geopolitisk förskjutning. I takt med att europeiska länder börjar ifrågasätta sitt beroende av USA för säkerhetsgarantier och materiel, framstår svenska alternativ som alltmer attraktiva — både prismässigt och operativt. Gripen kostar betydligt mindre än F-35 och kräver enklare underhåll, vilket är faktorer som väger tungt för länder med begränsade försvarsbudgetar.
Rubios beröm och ett historiskt tillfälle
I maj deltog den amerikanske utrikesministern Marco Rubio i Natos utrikesministermöte i Helsingborg. Han lyfte fram Sverige som en ”föredömlig allierad” och uttryckte önskemål om att fler Natoländer hade en försvarsindustri av svensk kaliber. Rubio, som betraktas som en stabiliserande röst i Trumpadministrationen och länge stött Nato, gav därmed Sverige ett erkännande som sällan hörs i den nuvarande amerikanska politiska debatten.
Sverige har historiskt sett haft en stark försvarsindustri, delvis som en direkt följd av den alliansfrihet som länge präglade svensk utrikespolitik — ett litet land som inte kunde förlita sig på andra måste bygga sin egen kapacitet. Nu, som fullvärdig Natomedlem, förändras förutsättningarna i grunden. Det som en gång var ett uttryck för självständighet kan nu bli grunden för ett av alliansens viktigaste industriella partnerskap. Frågan är inte längre om Sverige kan spela en central roll i europeisk försörjning av försvarsmateriel — utan hur snabbt den rollen kan växa.